Malmö och prioriteringar i vården

Skön lördag hemma i Linköping. Vissserligen var det trevligt i Malmö både vad gäller prioriteringskonferensen men framförallt att få umgås med Märta även om det blev kortvarigt.

Malmö är en häftig stad. Jag förstår att Märta trivs. Man blir mäkta imponerad över den förvandling staden genomgått från sliten industristad med hopplöshetens moln hängade över sig efter varvnedläggelse och misslyckade SAAB-satsningar, till framtidshopp och utvecklingskraft. Tydliga symboler för framtidstron är Öresundsbron, högskolan och byggnationen i Västra Hamnen. 48% av Malmös befolkning är under 35 år och 29% är födda utomlands. I Malmö har världen kommit till Sverige.

Prioriteringskonferensen som hölls för femte gången var också givande. Det är intressant att notera att många landsting nu har genomfört eller kommer att genomföra öppna prioriteringar och utbudsbegränsningar. De har också ambitionen att använda arbetssättet även i fortsättningen för "inprioriteringar" och för prioriteringar i samband med resursfördelning.

Desto tråkigare känns det att alliansen i Östergötland dragit ner rullgardinen för en rättvis procedur och öppenhet när det gäller prioriteringar i vården. I 2010:års överenskommelser med vårdverksamheten fördelas 100 miljoner kronor på mycket behjärtansvärda ändamål. Det är inte tu tal om det. Man vill dock inte veta om pengarna räcker för de behov de är menade till man vill inte heller veta vilka andra behov som får stå tilbaka för dessa definierade behov. De hundra miljonerna har alliansen dessutom fått in genom generella besparingar i en verksamhet som går med underskott utan att ta reda på vilka konsekvenser dessa besparingar får för de olika behov som skall mötas. Förslagen på fördelningen kommer från företrädare för sjukvårdsproduktionen och medborgarnas företrädare ställer inte ens en fråga. De bara accepterar.
Det arbete som vi förra majoriteten lade ner på att utveckla en demokratisk styrning av sjukvården känns som bortblåst. Det är tur att arbetet fortsätter på andra håll i landet. Landsinget i Östergötland kan kanske hänga på efter nästa års val och komma igen med att styra så att de största behoven blir tillgodosedda och att det sker i en process som både är öppen, rättvis och påverkbar.

Ekonomin i Landstinget

Landstingsstyrelse i dag och information om delårsrapport och helårsbedömning. Det ser inte bra ut. Visserligen svarta siffror på slutraden men det hör helt och hållet i hop med att börsen går hyggligt och att vi har duktiga finansförvaltare i Landstinget. Sjukvårdsverksamheten har däremot fortsatta ekonomiska bekymmer. I mars gjordes en helårsbedömning om ett minus på 60 miljoner kronor och nu förväntas resultatet bli minus 139.
Beslutet om att minska antalet heltidsanställda har dessutom resulterat i - en ökning på ca 190 personer.
Ekonomidirektören beskrev 2008-års reduceringar som "...ej långsiktigt tillräckliga...". Från majoriteten hördes dock icke ett ord om åtgärder för att räta upp resultatet. Tre månader kvar och vi har ingen aning om hur de åtgärder skall fungera som landstingsdirektören har beslutat om.
Vad värre är: vi har väldigt dålig kunskap om hur dessa åtgärder kommer att slå mot kvalitet och tillgänglighet i vården och den borgliga majoriteten i Landstinget visar heller inget intresse för att få kunskap om de uppdrag vi ger till vården faktiskt motsvaras av de resurser som åtföljer uppdragen

Hälsofrämjande sjukvård

En mer hälsofrämjande sjukvård lär väl inte förhindra vanliga förkylningar och allmän hängighet men jag tror att den skulle förebygga mycken annan ohälsa och framför allt skulle vi nog få se nöjdare patienter.
Vi hade ett jättebra temaseminarium med Nätverket hälsa och demokrati tillsammans med Nätverket för hälsofrämjande sjukhus och sjukvårdsorganisationer (Puh, långa namn jag vet men man förstår i alla fall vad det handlar om) i fredags. Såna seminarier piggar upp och inger hopp. Här fick vi ta del av hur sjukvård faktiskt kan fungera på brukarnas villkor och därmed åstadkomma bättre resultat och större hälsovinster både för patienter och anhöriga och för vårt samhälle. Det handlar om att förändra förhållningssätt, att bygga på människors vilja att göra gott, om upföljning och- politisk vilja.
Det kan ju låta utopiskt att vi skulle få en sjukvård som gör patienter och anhöriga delaktiga och tar stort ansvar för sin hälsa, sitt tillfrisknande och sin rehabilitering. En sjukvård som bygger sina strukturer, sin kompetens och sin verksamhet kring patienterna och deras behov och som proriterar åtgärder som förebygger sjukdomar. Men det går faktiskt. För det är vad alla vill.
Modiga politiker, god dialog med sjukvårdens medarbetare och tillit till brukarnas kraft är goda ingridienser. Dessutom finns det goda exempel som manar till efterföljd.
Minnesanteckningar, bilder och hänvisningar kommer att finnas på Nätverkens hemsida. www.natverken.se

Funderingar mellan hostattacker

Det är svårt att sova i förkylningstider. Mellan host- och snorattackerna ligger jag och funderar över demokratiska arbetssätt och hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande häslo- och sjukvård (och så allt annat förstås: hur det skall gå för barnen, om katten har mat i sin skål och vad jag skall göra veckan som kommer).
Partidistriktets styrelse skall demokratisera arbetsformerna. Vi skall ta upp en liknande diskussion i vår arbetarkommuns styrelse. Varför är det här så svårt? Varför återkommer ständigt diskussionen? Varför har vi så svårt att leva upp till berättigade krav på delaktighet, insyn och transparens?
En förklaring kan vara att vi vill vara så himla effektiva. Kan beslut tas snabbt och enkelt när två eller några personer möts, ja då gör vi det. Styrelsemötena ligger ofta sent på dagen eller på kvällen, dagordningarna är alltid omfattande och det känns som en god service till ledamöterna att frågorna är väl förberedda. I bland så förberedda att de är avgjorda. Det finns inte så mycket att lägga till och om man har en åsikt som fordrar en längre debatt, så kanske man håller den inne, av hänsyn till övriga eller på grund av bristande självförtroende. Det kan ju också ligga i luften att au/vu redan bestämt vad vi skall besluta och det inte är önskvärt med debatt. Så kan det vara men en annan viktig förklaring kan vara att vi inte fattar så många beslut. I alla fall inte så många som fordrar ledamöternas engagemang, att man formulerar sig och argumenterar.
Även detta faktum kan faktiskt ha sin grund i en god sak. Vi vill inte föregå medlemsorganisationens arbete och beslut. Det är våra arbetarkommuner och föreningar som skall ta initiativ till debatt om politiska frågor eller debattera aktuella spörsmål och det är i våra högsta beslutande församlingar, på repskap, årsmöten och kongresser som vi skall fatta beslut. Men så behöver det ju inte vara. Styrelserna kan ju ha som ambition att ställa sig bakom eller inte ställa sig bakom slutsatser eller uttalande av olika slag. Vi kan sätta aktuella frågor eller frågor som kräver ett mer långsiktigt arbete på dagordningen, debattera och fatta beslut om frågans fortsatta hantering. Och kanske vi inte behöver vara så rädda att då och då visa oss oeninga. Sånt kanske i stället stimulerar till nytänkande och större delaktighet i debatten.
Ett sådant öppnare arbetssätt tor jag nog går att förena med ett klimat av trygghet och fri debatt.
Kan vi samtidigt göra våra arbetsformer roligare och rimligare så att alla känner lust och delaktighet kan vi nog bättre leva upp till förväntningar på representativitet, transparens och demokrati. Jag har gott hopp om att vi skall lyckas med detta i både partidisktrikt och i min arbetarkommun.
Jag skall hosta en stund och fundera vidare på hälsofrämjande sjukvård.

Allt är sig likt eller konsten att undvika svåra beslut

Efter ett långt sommaruppehåll verkar de flesta vara tillbaka på sina platser igen. Efter en sommar som bjudit på synnerligen varierat väder, många intressanta möten, sorg och glädje, tror man att saker och ting har förändrats i tillvaron. Så icke här i Landstinget. Den politiska majoritetens företrädare verkar i alla fall inte använt sommarledigheten till att fundera över hur man vill att den förändrade styrprocessen skall fungera och vad den skall leda till. Huvudsaken är att man slipper ta svåra politiska beslut, kan man tänka sig att de resonerar.
För mig innebär det svåra men hedrande uppdraget att företräda medborgarna, att fatta beslut som är nödvändiga men som kanske inte gör en så populär alla gånger. Jag brukar tänka på metallarbetaren i Gusum som sa till mig "... vi har inte valt er för att ni inte ska göra något, utan för att ni ska göra det som är svårt". Det här var någon gång under hösten 2003 när det stormade som värst kring neddragningar på akutmottagningar, nedläggning av förlossning och begränsningar av sjukvårdsutbudet.
Nu är Landstinget i Östergötland i en likartad situation: Det sammanlagda behovet av kostnadsreduceringar uppgår till 308 miljoner kronor. Det motsvaras av minst 350 heltidstjänster som måste bort. Och fortfarande vägrar den borgerliga majoriteten att fatta beslut, att ge politiska direktiv om hur det här skall gå till eller att prioritera utsatta grupper. Man fortsätter hävda att det kan ske med naturliga avgångar utan att det påverkar utbudet eller kvaliteten i vården. Det man säger är alltså att det finns 308 personer i vårdverksamheten som inte gör någon nytta. De kan försvinna utan att patienterna märker det. Alternativt: 308 personer kan försvinna och kvarvarande medarbetare kan utan vidare göra deras jobb. Vem tror på det? När skall facken vakna och säga ifrån?
Vi gjorde inte allt rätt 2003. Vi skulle ha lyssnat mer och opinionsarbetat bättre och kanske har de rätt som säger att östgötarna inte gav oss fortsatt förtroende för att föra politiken som vi gjorde men jag tror inte heller att östgötarna har gett den borgerliga majoriteten mandat att inte göra någonting åt en situation som hotar att drabba de som bäst behöver vården och som kan försämra vården för oss alla på längre sikt.

Ekonomin i Landstinget

I onsdags fattade Landstingsfullmäktige beslut om budget för de kommande tre åren. Den är mycket stram och det fordras att sjukvården klarar de åtstramningsåtaganden som redan finns utlagda. När vi studerar de inrapporterade siffrorna för de första fem månaderna i år finner vi ett underskott hos sjukvården som lutar åt mer än 100 miljoner kronor!!

Man kan undra hur länge den borgerliga majoriteten i Landstinget med Moderaterna och Vrinnevilistan i spetsen kommer att hävda att kvaliteten i vården inte påverkas och att nya resurser inte behöver tillföras. De kritiserar oss S, V och MP för att vi vill höja skatten.
I fullmäktigedebatten slog de sig för bröstet både en och två gånger och menade att de lyckats bra med att effektivisera sjukvården och det gick an att ta lite till.
Arma medarbetare! Hur fort skall de springa och hur mycket skall de behöva tänja på sig?

Samverkan kring barn och ungdomar

Igår var vi på SLAKO-semiarium i Norrköping. En förmiddag ägnades åt värdefull information från Norrköping, Åtvidaberg och Motala om olika slag av samverkan kring barn och ungdomar. Jag kan bara konstatera att mycket bra görs men att vi skulle kunna åstadkomma mycket mer.

I den efterföljande paneldiskussionen reflekterade bland annat Lasse Stjernkvist och undertecknad över huruvida samverkan alltid är bra. Det blir ju lätt så att man upphöjer samverkan i sig till något gott, till själva målet för verksamheten. Vi glömmer kanske att fokusera på målgruppen och att skaffa oss tillräckligt med kunskap om var det brister i att tillgodose behov och vi kanske slarvar med vilka mål vi vill uppnå. Så blir samverkan kanske mer än fråga om hur vi skall organisera oss och hur vi skall arbeta.

Det jag tycker är betydelsefullt att ta med sig från seminariet är bland annat vikten av att försöka anknyta den här typen av sociala insatser till forskning och att sträva efter att evidensbasera de åtgärder som vidtas gentemot barn och ungdomar med behov av särskilt stöd. Dels blir det effektivare. Vi sprider kunskap och man behöver inte uppfinna hjulet flera gånger om och dels kan vi bli tryggare i visshet om att vi inte gör fel. Det är ju en skrämmande tanke, som Lasse mycket riktigt påpekade, att vi rycker ut och gör tidiga insatser mot barn och deras familjer och sen visar det sig senare att vi inte gjort rätt och i värsta fall ställt till med mer skada än nytta. Kan vi dessutom få in ett arbets- och tankesätt, där man inhämtar, bygger och utvärderar ny kunskap i vardagsarbetet, har vi vunnit väldigt mycket som dessutom gynnar dem vi arbetar mot. I det här fallet barnen.

En annan lärdom värd att poängtera är att samarbete inte behöver betyda nya organisationsformer, vilket det ju ofta leder till. Jag tycker att vi ofta bygger nya "balkonger" på vårt välfärdshus och så får vi en suboptimering så att det hela tiden dyker upp nya behov och grupper som inte passar in i de verksamheter vi bedriver. Organisation bör ju vara ett verktyg för att effektivt nå dit vi vill.
I stället för nya organisationer borde vi lära oss att organisera oss utifrån de kompetenser vi besitter runt barn och ungdomar vars behov behöver tillgodoses med hjälp av insatser från flera håll. Skolvägrare måste ha hjälp från både pedagoger och socialarbetare och vem vet kanske det behövs sjukvårdskompetens i vissa fall. Barn i riskgrupper (familjehemsplacerade barn är en sådan) behöver mötas med förebyggande arbete i skolan, från socialen och från primärvården eller psykatrin etc.

Till slut: Det är viktigt att upprätthålla fokus på barnen. På vilket sätt påverkas de att våra insatser? Vilket resultat uppnås för dem? Blir närvaron i skolan bättre, gör de goda resultat? Mår de bättre?